Ser ni hur han stirrar på mig? Vi mäter varandra med blicken. Hatet strömmar mellan oss, stämningen är näst intill elektrisk. Vi vet båda vad som måste ske och vi avskyr varje steg mot det oundvikliga mötet.
Har tillbringat de senaste 90 minuterna vid rinken. Resultat: stelfrusna tår och rödkindade barn.
Skulle jag vara idag och fylla i blankett, men oj, mailboxen är fortfarande tom! Blankett fortfarande oifylld.
En kollega påpekade härom dagen att jag skriver djupa inlägg på min blogg (de få gånger jag skriver) så nu tänkte jag bjuda på ett icke-djupt inlägg, baserat blott och bart på känsla och helt utan förnuft och djup analys.
Jag älskar att köra bil. Speciellt mycket tycker jag om att köra om jag är ensam i bilen, på väg hem, på kvällen eller natten. Jag blir lugn när jag sätter mig bakom ratten för jag vet att jag nu har tid att tänka och bara sitta utan måsten. Men bilkörningen kan också frambringa väldigt otrevliga sidor hos mig och det är dit denna text är på väg. Till det otrevliga.
Jag är alltså på väg hem från jobbet. Det är i skymningen, just när den blå timmen infaller. NRJ bjuder på bra musik, det är lagom varmt i bilen och jag känner hur lugnet efter en stressfylld dag infinner sig. Jag hinner upp en annan bil, saktar in och lägger mig bakom. Jag trummar lite irriterat på ratten. Är det faktiskt nödvändigt att köra 55 km/h? Jag testar väglaget lite, det är inte speciellt halt och inga snökarmar ser jag heller. Jag visar försiktigt att jag vill köra om och bilen framför reagerar med att köra ännu mera mitt på vägen. Jag saktar åter in och lägger mig bakom och känner hur hornen börjar växa. 55km/h på 80-väg! Jag börjar prata för mig själv och utan att gå in på detaljer så ingår idiot och bilj-vel x antal gånger. Än en gång försöker jag köra om bilf-n, men med samma resultat, en mittslickare! Vi närmar oss Forsby och jag vet att om jag inte kör om nu så får är det långt till nästa omkörningsläge. Jag gör ett utfall och tvingar mig på sidan om bilen, pratar högt för mig själv om vikten av att visa hänsyn mot sina medtrafikanter och använder flera ord, som jag inte är stolt över och lyckas till sist ta mig förbi. Nöjd och glad accelererar jag och fortsätter färden hemåt medan pulsen stabiliserar sig och glada tankar åter dyker upp.
Tre kilometer senare hinner jag upp tre bilar på rad. Bilraden kör 50 km/h, mitt på vägen. Åter höjs min puls och hornen som nätt och jämt dragit sig tillbaka växer ut. Jag inser att jag inte kommer att kunna köra om bilraden, men istället för att acceptera det och lugnt köra vidare blir jag helt rabiat och tänker tankar som inte tål dagsljus och säger saker som torde göra barn sömnlösa om de skulle höra. Till råga på allt hinner bilen jag just passerade upp mig och lägger sig alldeles bakom mig. Bilfärden har plötsligt förvandlats till en kamp. Det är jag mot alla andra bilister i världen. Jag vrider mig som i plågor, stönar, svär och ena handen trummar så hårt mot låret att jag dagen efter antagligen kommer att ha blåmärken medan den andra griper hårt om ratten tills jag på grund av kramp måste lätta på greppet.
Arg och frustrerad svänger jag in på Heimbackavägen och när jag ska köra upp för backen till vårt hus slirar bilen fast i snön och jag och jag blir naturligtvis ännu argare. Jag backar och tar mera fart och trycker gaspedalen i botten och bilen segar sig upp. Väl hemma slänger jag upp bildörren, kastar mössan i snön, smäller igen dörren, sparkar en oskyldig pulka på väg in, river upp ytterdörren och bokstavligen kastar av mig ytterkläderna och ropar och svär (till all tur är bara katterna hemma och de kunde knappast bry sig mindre om mitt gormande). Efter omkring 45 minuter har jag lugnat ner mig så pass mycket att jag kan andas normalt och föra ett civiliserat samtal.
Så djup är jag.
En av de böcker jag läser för tillfället är Lukas Moodyssons Döden & co. Det är en märklig bok om en ung man som försöker hantera saknaden efter sin döde far. Boken har ett rasande tempo samtidigt som processen är väldigt långsam. Jag kastas fram mellan huvudpersonens osammanhängande tankar och hans oplanerade resor på jakt efter både en förlikning och en historia att berätta.
Av olika orsaker kommer tankar om förlikning och sorg alltid närmare ytan den här årstiden och ett fint samtal igår gav också upphov till nya tankar. Jag kan känna igen mig i den ständiga jakten på förståelse och på jakten efter en mening med livet och viljan av att höra till, att komma någonstans ifrån, att ha en bakgrund. Jag tänker på hur man skapar sitt eget sammanhang utgående från sina närmaste och på hur generationer före mig påverkar mitt sätt att se och mitt sätt att vara och hur detta blir tydligare ju äldre jag blir och ju mer jag lever.
Jag tänker på våra barn och på hur en del av deras bakgrund finns naturligt närvarande och på hur en del inte längre finns och på hur det är vårt ansvar att berätta. Inte bara för våra barns skull utan också för vår egen, för att vi ska förstå och förvalta. Jag tänker också på dem som inte vet något om stora delar av sin bakgrund och att den verkligheten också finns och att jag inte kan förstå, men att jag kan eller kanske måste vara medveten om den.
Döden & co gör mig ibland förbannad och förvirrad. Jag vill ta tag i huvudpersonen och ruska om honom, få honom att inse. I nästa stund vet jag precis hur han känner och då vill jag bara krama om honom och säga att allt kommer att ordna sig, att han kommer att gå starkare ur allt småningom och önskar innerligt att det vore sant.
”Det krävs mycket mera mod för att uppleva än för att förstå”, citerade en kollega häromdagen en av sina tidigare lärare. Vi hade en lång och mycket givande diskussion kring det påståendet och ingen av oss förstod riktigt vad läraren egentligen avsåg med sitt uttalande. Hur vi än dividerade hit och dit kom vi båda fram till att det är just för tolkningen som vi behöver mod. Vi kom också fram till att ingen orkar bara uppleva, i något skede måste man tolka för att komma vidare.
Min man funderade senare när jag berättade om dilemmat hemma att man måste våga uppleva som ett barn och känna ”wow-känslan”. Man måste våga betrakta något storslaget utan att cyniskt konstatera att man inte förstår eller att det har varit dyrt att göra och dylikt som man ibland tänker eller häver ur sig. Behovet av att tolka och förstå förtar således känslan av total upplevelse.
Jag är en tolkare av stora mått. Jag måste förstå eller jag vill förstå. Ibland kräver just tolkningen mycket mod av mig. Det måste ibland göra ont jag måste tillåta jobbiga känslor för att tolka och förstå. Jag tror mycket på det som min man säger att man ibland måste våga vara barn och bara uppleva utan att tolka, men hur jag ska komma till den punkten vet jag inte. Jag måste väl bara öva. Den tolkande genen i mig kommer nog alltid att vara den starkare och jag vill inte ha det på något annat sätt heller, men den totala upplevelsen saknar jag ibland.
Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig
i morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte göra dem lika dig själv
Ty livet går inte tillbaka
och dröjer inte vid igår.
Dina barn tillhör dig inte
av Khalil Gibran
Mats brukar säga att jag liknar en ko. Jag låtsas att han säger det på ett kärleksfyllt sätt med ömhet i rösten och tar det som en vacker komplimang. Han påstår att kossan och jag är envisa, följer eget huvud och att vi gillar samma slags väder. Jag kan väl ana likheten till en viss del.
Mulet, helst lätt duggregn och en temperatur som passar ihop med långärmat men barfota, då trivs kossorna och jag. Sedan blir vi lätt uttråkade om vädret är likadant under en lång tid.
Dessutom är ju kon ett väldigt vackert och rakryggat djur, antar jag att han tycker, Mats alltså, när han jämför.
Lördagkväll. Solens strålar silas genom den avsvalnande luften. Vinden avtar men vågornas skvalp ramar in ett rofyllt ögonblick när vi är tillsammans.
Tidigare i veckan spenderade jag några timmar på en plats som man innerligt hoppas att man aldrig någonsin ska behöva besöka. När man plötsligt tvingas besöka den platsen ger den en paradoxalt nog det hopp och den framtidstro man så innerligt behöver just då. Det var inte första gången och kan hända inte sista heller som vi besökte platsen och en viss slentrian har infunnit sig åtminstone för den som bara kan sitta bredvid och se på. Rutinerna är välbekanta, vårdarna är också bekanta och vi vet var allt finns. Ändå vill jag så innerligt att varje besök ska vara det sista. Att livet ska återgå till det normala.
På kvällen samma dag satte jag mig som vanligt i bilen och körde iväg till Åvallen. Lite trött och med huvudet fullt av jobbiga tankar kom jag fram, låste upp alla dörrar och började förberedelserna inför kvällens match. En efter en droppade mina spelare in och ljudnivån i omklädningsrummet steg liksom stämningen. Utan att jag visste om det hade alla jobbiga tankar försvunnit och jag kände hur stämningen inombords steg i takt med att skämten avlöste varandra och fokus flyttade från det som kännts tungt till det som är så självklart.
I mitt peptalk inför matchen fokuserade jag på glädjen kring att få göra det som vi alla där och då tycker är bland det roligaste som finns. I den stunden, inför en derbymatch på nyklippt gräsmatta inför en ljudlig hemmapublik, när solen skiner från en klarblå himmel är alla tunga kilometrar i bilen i mörker och kyla på lördagkvällar som bortblåsta. Borta är också alla minnen av träningar på uselt underlag under vinterhalvåret, alla småskador och alla grusplaner. I den stunden fanns bara glädje och gemenskap.
Så är det väl i det verkliga livet också. Ena stunden är man ledsen och det känns tungt medan man i nästa är fylld av glädje och framtidshopp. Vi sjunger om en beskärd del av sorg och smärta, möda vila och behag och orden får innebörd när livet tar oss med.
